64,5 när man väger mig och 9,5 när man väger lille O... eller ja... när man räknat ut mellanskillnaden då;-)

Så han växer min lillgrabb! Nån längd ville han inte bjuda på idag...

Ossian

...fick jag när jag var 13 år hemma i min kompis badrum... jag kände mig först lite förvånad kanske rädd..."vad är det där!?" sen övergick det till glädje och kanske blev jag lite stolt.

Precis så kändes det nu igår när mensen efter graviditeten kom tillbaka... chocken mitt i natten BLOD i trosan... va fasen... men sen kopplade jag, då blev jag mest glad och stolt att min kropp funkar:-)

Har varit lite krasslig ett par dagar... är hostig och snorig men idag känner jag mig helt klart mycket piggare.

Idag blir det kalas för Ossians gamla farmor! Hon är så klok och fin! Världens snällaste- som Bamses farmor på Berget:-) (för hon kan vara riktigt skarp mot dumma!!)

Sa de på lokalanyheterna och visade min kvaddade gröna GOLF på tv-skärmen... Jag har juh bara ett barn dock men, det var ändå jag.

På 13dagen... 10.30 ungefär kom jag körande på en hal väg någonstans i Värmland på väg mot svärföräldrarna,,,

 Jag kommer igenom två av tre kurvor... i den sista får jag sladd och bilen får inte fäste igen... jag tappar all kontroll och fordonet dundrar ner i diket efter att den snurrat runt och till sist hamnar vi i diket på sidan. Jag tar mig inte ut genom min dörr och min son sitter skräckslagen i sin stol, till synes uppe i luften... han börjar gråtskrika! Han verkar få panik så jag försöker ställa mig upp och lyckas till sist öppna fönstret där han sitter... knäpper loss honom från sin stol. Håller honom tätt emot mig när jag plötsligt inser att den fräna lukten från bilen är bensin... efter att ha sett x antal filmer med bilkrascher där bilen exploderar får jag lätt panik! Jag måste ta mig ur!! Men det visar sig alldeles för högt och omöjligt med min son i famnen. Jag förbannar att jag inte kunnat ladda min mobiltelefon. Jag väntar otåligt med gråten i halsen på att någon snäll människa ska stanna!

Till slut (ganska snart men det kändes som en evighet) stannar en man en bit bort eftersom vi befinner oss mitt i en kurva... Jag börjar gråta av lättnad blandat med chock... han har glasögon och verkar stressad av situatioen men han finner ett lugn. En annan lite äldre man stannar strax efter... de båda männen hjälper först lille O ut och sedan mig.

Väl ute leder mannen mig att sitta ned på hans jacka på marken. Den andra mannen står med O i sin famn men jag vill ha honom hos mig!

Där satt vi när ännu en bil stannad och en kvinna jag känner lite sen förrut kommer fram mot oss. Hon pratar lugnande med mig och jag inser att jag sitter och gråter... hon erbjuder mig att gå och hämta en filt. Senare lånar hon även ut sin mobil åt mig så att jag får ringa till svärföräldrarna... de väntar ju på oss.

Ambulansen var inte långt borta så när den dyker upp får jag och Ossian komma in i värmen... jag får andas syrgas... mot chock säger mannen. Kvinnan som kör ambulansen är vänlig. Mannen fattar tycke för Ossians intresse för allting. Han ger honom en liten nalle.

På sjukhuset får vi vila och hämta kraft och lugn. Prata med sköterskor, läkare och polis, blåsa i alkotest, skriva blanketter och slutligen bli friskförklarade av läkaren... han tänker inte hålla oss kvar längre säger han. Ossians farmor och farfar har kommit för att hämta oss. Han är överlycklig i deras famnar... ena stunder sträcker han sig mot henne, sedan mot honom.

Nu när lugnet lagt sig är jag så fruktansvärt tacksam för att allt gick så bra! Alla var så otroligt vänliga och omtänksamma...

Nu funderar man mer på ödet och meningen...

Åkte hem nyårsafton. Det gick väl ok. Lille är verkligen en klippa!

Firade nyr med min älskling, bebis och våra grannar. Mysigt--- GOD mat, sa kocken. Har legat av mig bloggandet... har umgåtts med min älskade familj...

Ska ta tag i det i morgon då vardagen börjar igen.